Outgrowers Tanzania

Det började för länge sen

För 17 år sedan kom den då 17 årige Gabriel Mwambenja till Norrbotten som ensamkommande barn. Med en ambition att utbilda sig, skaffa arbete och bidra till att fler som kom från samma fattiga förhållanden skulle kunna få ett bättre liv.

Efter utbildning och ett med ett fast arbete kunde han besöka Dar Es Salaam. Då fotbollen alltid varit en viktig ingrediens i Gabriels liv så var det naturligt att ta med ett antal begagnade fotbollar i bagaget.

-Du kan väl bli vår tränare, säger grabbarna i slummen som han lärt känna efter timtals lirande på några små obebyggda områden i slummen i Dar Es-Salaams utkant.

-Jag bor ju inte här, säger Gabriel som uppmanar grabbarna att ta kontakt med hans syster Malisya.

Malisya som genom stipendier fått möjlighet att utbilda sig till socialarbetare har ett stort engagemang för pojkarna i slummen; gatubarn, föräldralösa, pojkar som redan hamnat i kriminalitet och droger eller var på väg dit. För barn där fattigdomen ständigt är närvarande. En miljö som en gång var hennes och Gabriels.

Malisya säger efter ett tag upp sig från sitt arbete på ett barnhem, tar med sig fyra av pojkarna, hyr två rum där pojkarna får bo och är förvissad om att med Guds och Gabriels hjälp ska det gå. Och så lite affärer med kläder och glass samt kortare uppdrag som kan ge några extra välbehövliga kronor.

Outgrowers bildas

Fler och fler pojkar kommer och vill spela. Ingen tränare, inte tillgång till fotbollsplan, men pojkar som vill spela, en vilja och tro att det ska gå. Då dyker Emmanuel upp, en konstnär som själv spelat fotboll och med samma sociala patos som Malisya. Han tar med grabbarna och bollar till marknadsplatser, tomma små ytor och de tränar. Det finns fotbollsplaner, fotbollsplaner som kontrolleras av City Council men dit har de inte tillträde.

2015 bildas Outgrowers Football Academy, med målet att genom fotbollen skapa en social förändring, en möjlighet till ett bättre liv.

Pojkarna, en del från gatan, andra med någon slags familj. En del bor i utrymmen som saknar tak, de saknar ett fast arbete, familjer som inte får ett ordentligt mål mat varje dag, pojkar från en vardag där kriminalitet och droger är en del av livet, barn med ofullständig skolgång, pojkar där sjukdomar, död och hopplöshet är ständigt närvarande

Men med fotbollen böjar ett hopp spira

Det som började med en handfull pojkar har idag vuxit och idag finns 3 lag, P-12, P-14 och P-16. Emmanuel, som har en egen familj att sörja för, tar pojkarna till sitt hjärta. Förutom att vara deras tränare blir han deras lärare, i konst och tillsammans med Malisya i livskunskap. Ibland när Emmanuel fått sälja en tavla lagar de mat tillsammans, äter och pratar. Pratar om hur viktigt det är med en utbildning och drömmar börjar formas om ett liv där man har ett riktigt jobb, där man kan försörja en familj och vara en god förebild.

Gabriel som försöker att regelbundet besöka sin syster har alltid begagnade fotbollar i packningen. Han ser också de framsteg pojkarna gör med fotbollen och hur de vuxit som människor och blivit goda förebilder. Ett hopp har börjat spira och en tanke föds.

Piteå Summergames

Piteå Summer Games. Tänk om det vore möjligt att få ett lag med i turneringen. 2017 kontakter Gabriel Kjell-Anders Johansson på Piteå Summer Games för att tillsammans med honom få fundera över om det överhuvudtaget skulle vara möjligt.

- Kör, säger Kjell-Anders och ett samarbete inleds, med att undvika fällor, hitta sponsorer som skulle göra det möjligt att kunna ta hit laget och också att ge dem möjlighet att få spela i Östersund på Storsjöcupen. Det skulle inte vara första gången ett ungdomslag från Tanzania skulle spela utomlands, men absolut första gången för ett lag från slummen där de resurser som fanns var pojkarna själva.

Ett arbete med att hitta sponsorer inleddes. Med positiv respons från Gabriels arbetsgivare, Ångpanneföreningen får han råg i ryggen att gå vidare.

-Jag är så positivt överraskad över det bemötande och den respons jag fick av de olika företag som jag kontaktade, säger Gabriel som började tro att det skulle kunna bli möjligt.

Det som i Tanzania först var en fantasi blev till en dröm och till sist en dröm man började tro skulle kunna bli verklighet. Då måste man vara beredd. Och sätta sin tillit till både Gud och människa.

Arbetet och förberedelser intensifierades och när det började närma sig att man skulle ta ut de 12 spelare som skulle få åka så var det inte enbart hur duktig man var som fotbollsspelare som var avgörande. Hur pojkarna levt efter den värdegrund som präglar laget var vägledande. Ett poängsystem där hårt arbete, engagemang, disciplin, närvaro på träningarna, rena kläder, respekt för andra, omtänksamhet och glädje, var några av de saker man poängsatt under åren och blev avgörande för det lag som togs ut.

Det var nära nu. Det fanns sponsorer för att täcka kostnaderna för VISA och resa, ett Piteå Summergames som stod för alla kostnader i samband med turneringen och Storsjöcupen som gjorde samma sak.

Grus i maskineriet

Visaprocessen tog mycket längre tid än beräknat, biljetter måste avbokas och ombokas med fördyringar som följd och in i det sista var det ovisst om laget skulle komma iväg till Sverige.

Äntligen

Dagen innan turneringen anländer trots alla trots ett gäng förväntansfulla grabbar och deras tre ledare. För Gabriel en lättnad, förväntan och en oro för de kostnadsökningar som skett.

Här hemma hade det pågått en febril aktivitet med att samla in fotbollsskor och matchkläder till grabbarna och när det blev dags så kom laget ut på plan i blå-vita kläder som Öjebyn tidigare använt. Laget gjorde stolt reklam för Sabels, ett varuhus i Öjebyn som slagit igen sina portar för länge sen. Men lika glada var grabbarna för det och även om de nya skorna hade mått bra av att varit lite insprungna så var lyckan enorm över att för första gången i livet få spela organiserad fotboll på en alldeles riktig fotbollsplan.

Piteå Summergames

Turneringen startar och för första gången i sitt liv är grabbarna på en riktig fotbollsplan. 0-2 i baken efter två anfall var inte den start de tänkt sig. Förlamade, lite chockade och en insikt om att här gällde det att använda allt de lärt sig, sin snabbhet, sin förmåga att leka med bollen, ha roligt och samarbeta.

Ja vi vet ju hur det gick. När turneringen var över stod laget som segrare i gruppen pojkar 16. Publikstödet växer för varje match och vid de tillfällen de var i brygga hörde man verkligen att det här blivit årets favoriter. Kanske för att man inte glömt bort vad man lärt sig där hemma; var passionerad - ibland så till den grad att domaren fick ta till visselpipan för att de skulle sluta dansa efter gjorda mål och gå tillbaka till planen. Jobba hårt - det var som om luften aldrig tog slut, de sprang som en gepard över savannen och - var respektfull mot andra. När smällarna mot motståndaren blev lite för hårda så var man genast där med en hand, klappade om och såg att det var ok. Visst blev något gult kort emellanåt men man lämnade alltid planen i kamratskap.

När de står på LF:s arena som segrare, sjunger Tanzanias nationalsång med handen på hjärtat är tillvaron i det ögonblicket fullkomligt, för spelarna och för ledarna. Drömmen att få komma hit och göra sitt bästa hade förverkligats på det allra bästa tänkbara sätt och i den stunden förstod flera i laget att man själv är huvudspelaren i att forma sitt liv.

De ser att världen är större än de egna kvarteren, de ser att det finns nått annat, de ser att tillsammans kan de åstadkomma mycket och de ser att de har en viktig roll som förebilder för andra.

- och den här resan är jag övertygad om kommer att bidra till en positiv utveckling i deras liv, säger Gabriel som funnits med där hela tiden. Inter bara som ledare utan också som "storebror" vän och förebild.